Tack för oss

Promenuder med mobilen

Lucia på Museum Gustavianum 2006

Här en film som av tekniska skäl inte kunde visas på filmfestivalen.

Katedrulens filmfestival 27-28 mars

Katedrulen har den stora glädjen att visa

Viengmone Samuelssons och Bill- Ove Jonssons fantastiska filmer.

Filmer visas även av Mats Nyberg, Kurt Nyberg och Eva Högberg

Skisser för Den Nue Kunstkatedrulen

Promenud 5

Fem Kunstmonauter lämnar Katedrulen för att undersöka Art Space i Uppsala Domkyrkas omgivningar. Den här gången hade jag sällskap med min pilgrimsvän Anders Eriksson och hans dotter Simone som bistod med fotograferingen och hade en kompis med sig. En arbetskamrat till Mats anslöt till expeditionen. Så var vi fulltaliga. Rymdpromenaden lyckades väl, med den egendomliga undantaget att alla bilder som togs inne i kyrkan blev svarta. Jag har således ingen dokumentation av expeditionens möte med Maria eller Korsnedtagningen i Domen.

Men vid raster framför portalerna i norr och söder fungerade kameran bättre. Den norra portalens kalkstensfasad är tillverkad av kalksten från Lenaberg, där pilgrimsleden norrut passerar i vissa dragningar. Lägg märke till att kunstmonauterna utrustas med attribut som gör dem urskiljbara som delar av ett konstverk. Geografin i det här sammanhanget är omfattad av en symbolisk rymd där vi kan föreställa oss kunstmonauterna som förrymda pelarhelgon.

Promenud 4

Jag ville pröva en verkligt utmanande stil i denna promenud, så det passade ganska bra att gå själv. På standaret hade jag dagen till ära arrangerat en frihetsmössa. Vid mitten av mars månad år 44 före Kristus mördades Julius Caesar av Brutus och hans anhängare. Efter mordet sprang de ut på Roms gator med den röda mössan på en lans och ropade: -"Tyrannen är död, leve republiken". Med den amerikanska revolutionen blev frihetsmössan en global symbol för rätten att göra uppror mot kolonialt tyranni. Det första amerikanska pennymyntet hade en bild av Friheten med flygande hår och frihetsmössan på en stav över axeln. Det är en av tidernas mest potenta politiska symboler. Den användes av kejsar Augustus som tog makten från Brutus 19 augusti 43 f Kr, under franska revolutionen, i nya stater som bildades under Napoleonkrigen, i många latinamerikanska stater, av holländarna under 100-årskriget och av Gustav II Adolf under 30-årigakriget. Slutligen använde Gustav III symbolen för att fira sin statskupp 19 augusti 1772.

Min promenud hade temat Långsamhet och jag skred alltså i sakta mak från Stadsbiblioteket till Stora torget på 45 minuter. Långsamheten i rörelsen fordrade en koncentration som gjorde marschen till en meditationsövning, en art av Tai Chi. Jag väckte uppmärksamhet och samlade kraft. De som var nyfikna kunde komma fram och ta en flyer ur min innerficka Så uppstod spännande möten och samtal.

Vid gatukorsningarna ändrade jag stil och blev en agiterande maskin som vände åt alla håll med banderollen och skrek ut: - DEN NUE UNSTKATEDRULEN! Sedan återgick jag i tyst och långsamt läge. Jag blev fotograferad av ett par som jag samtalat med på galleriet. Tydligen hade jag väckt deras nyfikenhet för de tycktes ha väntat på mig i ett gathörn. Efter skriksessionen bad jag dem ta en bild med min kamera. Tack.

Den sista biten fick jag sällskap av en Henk, en gammal vän och kulturarbetare som hjälpte till att sprida flygblad och som fotograferade mig på Dombron. En gång bjöd jag in honom som deltagare i en paneldebatt på Filosofikafé om Konstens spelrum i Universitetshuset. Jag mindes att den konst han talade om då var lik den här sortens radikala, socialt tillvända aktioner. Men jag mindes kanske fel. Henk berättade om ett holländskt experiment med konstnärslön där ordet kulturarbetare användes för att förändra konstbegreppet.

Viengmone Samuelsson filmar invigningen

Viengmone Samuelssons video från invigningen av

Den Nue Kunstkatedrulen

Viengmones kyss

Viengmone Samuelssons video från Katedrulbygget, del 2

Viengmone Samuelsson filmar arbetet med Den Nue Kunstktedrulen

Viengmone Samuelssons video från Katedrulbygget

På morgonen vaknar Uppsalaborna upp i sina sängar och faller i trans när de får se sin nue älskade profil, den 700 meter höga, vackra Kunstkatedrulen.

Promenuden 2

gjorde jag i sällskap med en liten familj av vandrare. Det var Gustaf Broms och Trish Littler som tillsammans med sonen Siddharta glatt gjorde mig sällskap en liten stund i konstens spelrum. En konservator som jag träffat i Tegelsmora kyrka, när han renoverade altarskåpet, följde med den första biten och hälsade till kyrkoherden hemma. Vi gick över St Olofsbron i tystnad och jag lockades ned på åbrinken där vi plöjde genom skaror av tiggande änder. På en lite udde blev vi stående framför katedralen på andra sidan ån. Mitt framför St Olofs portal. Här slutade måhända den gamla pilgrimsvägen som kom in i staden rakt norrifrån så att vandrarna hade katedralens norra portal i blickfånget den sista biten väg.

Det kändes stort att med ett par fotografier kunna förbinda mina förebilder med mitt eget miniatyprojekt. Gustaf och Trish var det som vandrade från Örbyhus till Odessa 2002 och dokumenterade sin resa genom fotograferingar inför viktiga platser. De var själva med på bilderna blickande i kamerans riktning, sittande på en tibetansk bönematta. Jag såg utställningen i Tierp och var närvarande när de visade sina bilder och berättade i Örbyhus församlingshem Kafé Kyrkbacken. Så jag ville göra något liknande och har skapat min persona med inspiration från deras projekt. Att bära med mig bilden av mig själv i en tårtkartong blev ett sätt att kunna fotografera mig framför strategiskt utvalda platser, eller i situationer som utmanar på det rätta sättet.

Vi gjorde en kort promenud. Den starka solen tycktes besvära lille Siddharta och Gustaf skuggade hans ögon. Vi gick norrut längs ån i den lilla gränden bakom Fjellstedska prästseminariet. Den ger en klaustrofobisk känsla tack vare en lutande träfasad, nästan utan fönster på gatans östra sida. Här lyser graffitti i glada färger, dystert upp stadslandskapet. En rest av flyende landskap och tynande subkultur.

Vi kommer ut på gångbron och får utblick över broarna norröver. En grå lätt metallstruktur skymtar bakom Skolgatans tunga bågformer. Där fanns en installation av röda pannåer, monterade i en rytmisk vågform, som medeltida notskrift. Den väckte rabalder 2001 så att Luciano Escanilla och SU-EN arrangerade en konstdemonstration på Gamla torget, för att samla in och bearbeta folkets vrede. Jag var med där och sedan höll jag ett samtal med konstnären i Balderskolan som tillfälligt inrymde ett Galleri. Vad hette han? Jag har gömt. Men verket var inspirerande, det var en del i ett projekt för att gestalta årummet och jag så för mitt inre öga hur Fyrisåns vattenled mot Stockholm kantades av alla dessa röda tegelkyrkor, magiskt uppkallade ur den grå leran som alkemiskt förvandlats till rött och purpur vid passagen genom brännugnarna. Då såg jag Pilgrimsleden i Tiundaland och Ingegärdsleden mot Stockholm för mitt inre öga. En vision som idag är levande för ett modernt pilgrimsnätverk. Ja, i konstens spelrum får historia och geografi nya innebörder. Här är vägen och här är vi som vandrar den. Djupet är tusentals år och höjden alla drömmar som vandrarna burit med sig genom tiderna.

Det är inte så långt tillbaka till galleriet. Vi stannar till i parklandskapet framför ett främmande träd. Nyss inplanterat har det redan skapat en aura, en oas av varm stillhet i årummet. Tack till stadsarkitekten och parkförvaltningen och alla andra som gjort detta möjligt. Invandrare! Gäst och främling! En pilgrim möter pilgrimer.

En WRECKAs dröm

Jag drömde att jag var tillbaka på Museet. Det var inte något museum som jag jobbat åt i verkligheten. Snarare var det som en blandning mellan ett kollektiv och ett orangeri. Där var människor från min arbetslivshistoria och atmosfären var tjock som bly. Jag kom som en gäst och främling till denna plats, ja som en wrecka, en utstött som återvänt och nu väcker upp alla de konflikter som en gång orsakade hans exkommunicering. Syndabocken!

Som en främling var jag där bland människor som skulle kunnat vara mina vänner, men som jag trampat på tårna, tills de funnit det för gott att göra sig av med mig. Nu stod vi åter inför varandras ansikten och raseriet låg under ytan. Jag är överkänslig och en av mina mobbare trycker av laddningen så att jag ser mig själv förvandlas i ett vredesutbrott. Av den timide vänlige pilgrimen blir det en drake som patetiskt spottar eld och rök utan kraft till annat än att påminna alla om gammal fiendskap. Där var en man med, som var min ciceron in i vuxenvärlden. (Tommy Cedricsson, han hade tittat in på utställningen på Söndagen och en gång på 70-talet var han den som sökte pengar tillsammans med Staffan Utas så att Föreningen Verkstan kunde startas. Det var väl tidigt 1976 som vi flyttade in på Svartbäcksgatan 15. Länge sedan. I min dröm var han healern, han driver idag ett litet alternativapotek, nära min mammas bostad på äldreboende i Svartbäcken.) Han blir arg, när jag börjar bråka med mina vedersakare. Våldsam är hans ilska och hela kroppen förvrängs på ett egendomligt sätt. Jag stirrar på honom medan min ilska rinner ur mig och förvandlas till rädsla och fascination. Jag ser mitt eget förvrängda jag uttryckt i hans dans och börjar förstå att det handlar om en schamanistisk akt. Tommy bär vreden i situationen och uttrycker den med sin dans. Han har vuxit så att han inte längre drunknar i känslorna. För plötsligt stiger han ur sin roll och går fram till mig. HAN STÄLLER SIG BAKOM MIG OCH TREVAR MED FINGRARNA MELLAN MINA RYGGKOTOR TILLS HAN FUNNIT DET RÄTTA STÄLLET DÄR HAN TRYCKER TILL. I min kropp har rädslan förvandlats till förtroende, så att när min ryggrad börjar vibrera av elektriska impulser är jag beredd att dö eller tillfriskna. Jag vaknar.

Promenuden 3

var en hemlig vandring, samtalen inofficiella, bakom stängda dörrar i flera skikt. Det finns inga bilder eller andra dokument från denna nedstigning.

Dagens föremål

Den Första Stenen, ett verk av Kurt W Nyberg från 1995, var dagens utställning i Den Nue Kunstkatedrulens konsthall. Verket består av en tegelsten och en träbit som varit delar av Lars Wilks byggnad Babels Torn i Bror Hjorts Hus trädgård.

Verket orsakade ett visst rabalder när det framställdes, eftersom konstnären och museichefen trodde att det 15 meter höga tornet skulle rasa sedan vitala delar av det tagits bort. I själva verket hade dock föremålen först införlivats med Wilks' verk i enlighet med konstnärens egen metod att skapa drivved genom kontakt med havsytan under bygget av Nimis. Verket kallas Den Första Stenen för att Wilks' skapelse var helt i trä innan Nyberg tryckte tegelstenen mot den.

Se mer om bakgrunden på bloggen Dr Kurt Öppet brev till Küllike Montgomery

Det är natt över Uppsala och Kunstkatedrulen landar ljudlöst och intar sin plats (cirka 200 meter sydlig riktning från Slottet räknat) .

På morgonen vaknar Uppsalaborna upp i sina sängar och faller i trans när de får se sin nue älskade profil, den 700 meter höga, vackre Kunstkatedrulen.

På gränsen

Drular är inte alltid rosa. Jag tänjde på sanningen för att få komma i tidningen. Men nu behöver jag bekänna allt. Se bakgrund till Aftonbladets reportage.

Det blev som ett oavsiktligt tematiserande av ett utanförskap som vi talade om när vi förberedde utställniTjäna pengarngen. Hur man försöker sälja sig med olika projekt. Och hur denna längtan efter att bli sedd öppnar sig mot två gränsland. Det inre där längtan att bli synlig för andra hotar det egna jagets integritet och det yttre där man framstår för andra som en sjabbig prostituerad som misslyckas med att sälja sina drömmar, trots att de stöpts till en allt mer anpassad form.

Med läppstiftet på rätta stället säljer vi kyssar, fast ironiskt, ikoniskt. På en viss nivå slutar denna teater att vara patetisk. Det är då den övergår i det karnevaleska. Konstkatedrulen blir en kulturbilaga till Aftonbladet lika mycket som till Azril Bacal diktsamling. Allt filtas samman i en revoltionär rörelse, en attack från den inre rymden. Det är Kunstkatedrulen som nedstiger. Vild och vacker som i bilden från Villaägen sju. En av kunstmonauterna rör sig i Art Space på rymdpromenud och snuddar vid Ebba Grön som en Roger Pontare.

pilgrim - första promenuden

Den första provvandringen utföll till stor belåenhet. Jag gick upp till Villavägen 7 och lät mig fotograferas framför en av Ebba Brings bilder.

Ett element av synkronicitet infann sig genom att jag stötte ihop med SU-EN som tog en bild och lät sig fotograferas tillsammans med mig.

Jag tog en del bilder av mig själv speglad i olika byggnader. Eftersom jag bar med mig bilden av mig själv kunde jag fotografera mig själv i bildboxen mot olika bakgrunder. En svävande ner mot Tropiska växthuset i botan påminner om Evas flygande katedrul.

I lådan hade jag bröd som jag delade med de som hjälpte mig eller visade sig intresserade. Man kunde få ta ett flygblad ur min innerficka. Det var ett intimt sätt att dela med sig på olika plan.


Vädret var vackert och alla människor glada och hjälpsamma.










--- efterspel ---

Jag blev försenad på min promenud. Istället för att starta klockan 14 som jag hade bestämt kom jag kanske iväg 14.30. En vän var inne på Galleriet och jag ville inte gå utan att byta några ord med honom. Så jag kom iväg rejält försenad.

Jag gick upp mot domkyrkan och stannade då och då för att fotografera mig själv reflekterad i ett fönster. Promenuden var en del av ett pågående konstprojekt. Jag var uppklädd med en handväska av femtiofem sidor gammal text som jag tagit ned från en utställning och vikt ihop med målartejpen kvar så att det blev en volym av det. Den hade jag stående i ett hörn av rummet, när jag letade efter uppslag till min persona i konstprojektet. Så den fick bli handväska. En fin pinne med rötter kvar i ena änden var min stav och vidare hade jag en tårtkartong med en suddig utskrift av mig själv och bitar av hårdbröd. Hemodlat profetskägg och ett par glasögon som jag fått från Afrikamissionen fullbordade min uppenbarelse.

Jag gick upp mot Carolina Rediviva då jag såg en kvinna som jag kände igen. Den välkända butohkoreografen och curatorn för performancebiennalen Friktioner som varit min arbetsgivare en sommar. SU-EN passerade min väg och uppmärksammade mig. Vi hälsade och SU-EN förhörde sig om mitt ärende. Hon hade först inte känt igen mig, men fastnat för uppsynen av en helig man. Hon blev glad och ville bli fotograferad med mig. Det blev en nyckelbild i min promenudupplevelse. Den fokuserade på problem med fotografers upphovsrätt. I det här fallet ser jag konstverket som helt och hållet mitt och det har ingen betydelse att fotografen är en man som lånat min kamera, eller att SU-EN är en konstnär med kändisstatus. De är delaktiga i Promenuden av fri vilja, men jag beslutar fritt efter min konstnärliga intuition hur jag ska göra med bilden. Så jag lägger ut den på projektbloggen, innan jag tänkt efter. Sedan tänker jag, som jag gör när jag tolkar ett verk, och finner att bilden rymmer intressanta spänningar i kraft av de undertexter som konstvärldens upphovsrättsproblem bär med sig.

Sedan går jag vidare till mitt planerade mål Villavägen sju galleriet där en ungdomsvän till mig ställer ut. Jag ville sända henne en hälsning, eftersom hon inte var där och bad därför en av flickorna som vaktade utställningen att ta en bild av mig framför en av konstnärens bilder. Även denna bild hamnade i projektbloggens promenudredovisning.

Nu uppstod en märklig förstärkning av det här upphovsrättsliga temat, eftersom jag kom att tänka på att konstnären kanske inte alls blir förtjust och road av min intervention i hennes verk. Men med dessa tankar låter jag bilderna stå kvar och sken får bero. De väcker istället helt andra minnen till liv och jag erinrar mig en liknande intervention som jag gjorde när jag var doktorand i estetik på 1990-talet. Provokatören Lars Wilks hade snickrat ett femton meter högt torn i trädgården till Bror Hjorts Hus och jag attackerade hans verk med såg och hammare en förmiddag när en visning pågick inne i museet. Intendenten kom utrusande och ville stoppa mig, men det var försent. Min aktion var färdig och jag ville bara legitimera mig för att hon skulle kunna anmäla mig för polisen. Det gjorde hon nu inte. Hon ringde i alla fall konstnären som blev vederbörligen arg över mitt tilltag. Det var länge sedan, men intendenten glömde inte historien. När min bror skulle ställa ut på Bror Hjorts Hus blev han inkallad och uppläxad för den gamla historien. Hon trodde att det var han som var den skyldige! Plötsligt hade mitt verk blivit dålig konst, istället för ett studentikost upptåg. Museichefen anklagar konstnären för ett verk han inte utfört. Ett verk iWilks' anda, men karaktärstiskt för konstvärldens inkonsekvens behandlat med illvilja och snålhet. Man skulle kunna säga att etablissemangets illvilja är implicit i Wilks' konst och i hans konstnärliga attityd. Äckligt, ja, men på något sätt, ett bisarrt sätt, glatt upphetsande. Bryta mot lagen är ett sätt att öppna perspektiven mot osannolika möjligheter. Där finns en frihetspotential och den ligger i den modernistiska konstens dunkla kärna. Det är det Hegelska hålet som öppnas.

Nåväl, jag har kvar reliker från attacken mot/mötet med Babels torn och lyckas finna dem i bråten i mitt rum. Så jag gräver ut en hålighet i Katedrulens mitt, utställningsrummet som varit fyllt av dansare i tidningspapper, där jag installerar bitar av tegelstenen som jag en gång tryckte mot Babels torn och brädan som jag sågade i tre bitar och signerade. Verket kallar jag Den första stenen. Utställningen fotograferar jag och visar sedan som bildspel på min dator som fungerar som en instrumentpanel till Katedrulen.

Där ser man betydelsen av att bli försenad. Jag kom, synkronicerad med min djupsjäl, in i konstens spelrum och slumpmässiga samspel som grävde ut nya konstnärliga rymder ur Den Nue...

200 besökare på Katedrulens invigning

Många var rent ut sagt entusiastiska. Det kändes som en succe! På övre våningen var det klubbkänsla och spontan dans i interaktion med Mats animationer. Masker och figurgrupper som blandades med små bilder, språkband och animationer fick eget liv och tilltal unikt för Katedrulkontexten.

Lilla Galleri 1 blev ett stort kulturhus.

Den katedrul som fyllde galleriets golv var som ett nedslag från yttre rymden. På det sättet fungerade Evas bildberättelse och lerskisser, så att vi kunde ana de enorma proportionerna av Den Nue Kunstkatedrulen. Placerad på Uppsalaåsen var den kanske femhundra meter hög.

Det var närkontakt av tredje graden!

Jag, Kurt, fick min koja klar och tillräckligt med texter hängande från trappstegen för att det skulle fungera som en ansats för det vidare skrivandet. En första pro motion promenud genomförde jag med standar, stav och projektväska. Flyers fick lockade människor på gågatan själva ta ur min innerficka. Intimt det också.

Hundkatedrulen på nattpromenad i Saharas månsken

Hundkatedrulen på nattpromenad i Sahara. RÖSTA OCH VINN...

Hundkatedrulen promenerar vidare runt jorden med spaden för att hitta ett bra ställe att slå ner Katedrulpålarna på, följ med dem vidare på deras öden och äventyr. Följ den spännande promenaden på bloggen,

SKALL DE HITTA EN PLATS OCH HINNA BYGGA FÄRDIGT DEN NUE KUNSTKATEDRULEN TILL INVIGNINGEN DEN 13 MARS ?

RÖSTA PÅ VAD DU TROR JA ELLER NEJ OCH VINN EN HÄRLIG LÅNGPROMENAD MED HUNDKATEDRULEN.

Refracciones Itinerantes

En poetisk reaktion på utgivningen av Azril Bacal's första diktsamling Refracciones Itinerantes. Den presenterades av spanska föreningen på Kafé Kardemumma i Uppsala Stadsbibliotek.

Other Voices on this event: A Peruvian voice in poetry Anisur Rahman

Kära Azril,
tack för att du insisterar. Jag medger att jag förstod allt för litet av presentationen av din diktsamling för att uppskatta den tillräckligt. Men som jag steg på bussen för att åka hem till min far efteråt fann jag där på golvet en gul gammaldags blyertspenna som någon hade glömt. Jag tog upp den och sedan hade jag en dröm som skakade mig i grunden.

Jag drömde att rummet på Svartbäcksbgatan 15 där Kafé Kardemumma upplåtit plats för din vernissage, installationen av din diktsamling i vårt språkliga rum på Stadsbiblioteket i Uppsala, var en kyrka och att jag såg kistorna av våra vänner passera i revy i en serie av begravningsakter. Där var också din kista Azril. Och jag frös. Nu kunde jag förstå ditt patos. När du sade att din bok är en utmaning mot de övermodiga, de bortskämda förtryckarna i ditt forna hemland, kunde jag inte förstå dig. För att jag var rädd! Bara skuggan av avlövade kvistar växlade, medan tiden gick och röst efter röst som klingat ut passerade i vita sarkofager utan eko.

Här i rummet stod för trettio år sedan en liten tryckpress. Vi var några stycken dårar som försökte skapa oss en tribun, så att vi skulle kunna skaka världen med vårt patos. Så vi byggde en förening som fick tillfällig boning här. Här sökte vi vägar att förändra världen, bygga nya kollektiv, ställa KRAV mot förgiftad mat, vända flyende till kamp för liv och mänsklig värdighet. Så vi skaffade till slut en liten tryckpress och gjorde en mycket liten tidning. Vi gjorde ett affischtryckeri och tapetserade staden varje vecka med våra alster.

Det hände andra saker på Kafé Kardemumma för trettio år sedan. Men det var som igår. Några människorspillror som samlats i ett rum för att tala till världen. I tro. I förtroende för att det går att finna ett verkligt helande samtal som sparar världen för våra barn och barnbarn, och som räddar oss mänskligheten undan den Yttersta Domen ännu några generationer.

På kvällen såg jag ett TV-program. Det handlade om Norges etiska råd som rekommenderar Norges Bank att med sina sju miljarder dra sig ur två stora företag som borde utplånas från jordens yta så snart som det bara är möjligt. Bayer och Monsantos förgiftar vår planet och förslavar människorna. Deras grödor sprider en ny kemisk pest över kontinenterna. Hela regioner i Etiopien, Indien och Brasilien förvandlas från levande landsbygd till koncentrationsläger där de döende producerar råvaror till kött- och textilindustri i andra delar av världen. Norges bank valde att rösta för dialog med sina miljarder. Kanske kan revisorerna och kamererarna pressa jättarna att förändra sin kontroll så att barnarbetet minskar. Det må vara så. Men jag känner kalla kårar efter ryggen när jag tänker på det. Tusentals hektar som läggs under genmodifierad odling och tung förgiftning varje dag, ser jag för mitt inre öga. Och jag kan inte höra min röst.

Det var som att se mig själv i en av kistorna, min röst förklingad, död sedan länge och bara kroppens yttre skal i kistan kvar i ljuset av strålkastare framför altaret. Skuggan av avlövade kvistar är det som skiljer oss åt, när våra kistor rullar mot förbränning. Må kvicksilver och andra tungmetaller samlas upp och installeras i mobiltelefonerna och må askan efter oss spridas i vinden. Då kommer våra kroppar att tala, de kommer då att fortsätta kämpa, när våra röster för länge sedan dött bort och ekot av dem klingat ut. Under spridningen av askan fick jag en liten bit av dig i ögat. Jag måste klia mig då och då. När jag ser medresenärerna på tåget ta sig åt ögat tänker jag på din vita kista Azril Bacal Roij, skuggan av grenarna och din bok Refracciones Itinerantes, Uppsala, Suecia, 2010.

Spår ristade i tiden - trailer 6 mars

en förhandsprumenud: kurtedrulen deltar i
ÖPPEN SCEN Föreningen Verkstan Alsikegatan 6
lö 6 mars kl 18

Jag har gjort ett standar till begivenhetens ära. Så här ser det ut i snön utanför mitt hus.

Spiral - spåren suddas aldrig bort

"Spiral", Roi Vaara, Uppsala slott, borggården, 2008 06 12, 18.24.
i schematisk återgivning av Kurt Nyberg

Invigningen inbjudan - texten

Invigning av Den Nue Kunstkatedrulen, 12-17 lördag den 13 mars på
Galleri 1, Sysslomansgatan 1 i Uppsala
visas till den 28 mars.
Öppettider:
onsdag-fredag 12-16
lördag-söndag 12-17
Håll dig uppdaterad, besök vår blogg: http://kunstkatedrulen.blogspot.com/
Varmt välkomna
Kunstkatedrulen/ Mats Nyberg, Kurt Nyberg och Eva Högberg

ur Walking av H D Thoreau

Jag har bara mött ett par personer under hela mitt liv som förstod promenerandets konst, alltså konsten att ta promenader, som hade gåvan att, så att säga släntra omkring (SAUNTERING), detta ord som så vackert avletts "från enkla människor som drog runt landet under medeltiden, tiggande med förevändningen att de var på väg a la Sainte Terre" till det Heliga Landet ända tills barnen förkunnade "Där går en Sainte-Terrer" en Saunterer, Sankt-ländare.

Som ni ser är det ingen lätt uppgift att översätta Thoreau. Men det är utmanande på ett intressant sätt för en person som är närmast intellektuellt besatt av promenadernas ädla konst. Släntrandet har ingen känd etymologisk anknytning till de härledningar som Thoreau gör för det engelska uttrycket saunter, men hans resonemang är förledande och tämligen övertygande. Mannen har patos och hans ärende är av en mer generell natur. Som han skriver i essäns inledande stycke:

Jag skulle vilja lägga ett ord för naturen, för absolut frihet och vildhet i kontrast till en frihet och kultur som bara är civil -- för att se människan som infödd i, eller som en integrerad del av naturen, snarare än som en samhällsvarelse. Jag vill uttrycka mig extremt för att ge mitt ställningstagande emfas, eftersom civilisationen har nog med förkämpar; prästen och skolstyrelsen och var och en av er kommer att sköta det.

Här följer ett längre utdrag ur Walking av Henry David Thoreau på orginalspråket.


I have met with but one or two persons in the course of my life who understood the art of Walking, that is, of taking walks--who had a genius, so to speak, for SAUNTERING, which word is beautifully derived "from idle people who roved about the country, in the Middle Ages, and asked charity, under pretense of going a la Sainte Terre," to the Holy Land, till the children exclaimed, "There goes a Sainte-Terrer," a Saunterer, a Holy-Lander. They who never go to the Holy Land in their walks, as they pretend, are indeed mere idlers and vagabonds; but they who do go there are saunterers in the good sense, such as I mean. Some, however, would derive the word from sans terre without land or a home, which, therefore, in the good sense, will mean, having no particular home, but equally at home everywhere. For this is the secret of successful sauntering. He who sits still in a house all the time may be the greatest vagrant of all; but the saunterer, in the good sense, is no more vagrant than the meandering river, which is all the while sedulously seeking the shortest course to the sea. But I prefer the first, which, indeed, is the most probable derivation. For every walk is a sort of crusade, preached by some Peter the Hermit in us, to go forth and reconquer this Holy Land from the hands of the Infidels.

Other voices on Walking: A walking piece Trish Littler and Gustaf Broms

Promenuder kl 14,

Jag vill ordna promenader med fastetema.

• en gång per dag med start ca kl 14.
• omkring 1 timme långa ska de vara.
• deltagande ska vara gratis.

Projekten som jag skriver på och har gjort utskrifter av stoppar jag i plastkassar och bär med mig i händerna på promenaderna. Stannar upp utanför portar, eller på platser där man kan gripa tag i temat

pilgrim, gäst och främling - stackare och betraktare.

Så kan jag skriva ut blogginlägg om promenaderna och klistra ihop sidorna till en lång rulle som kan sitta på väggen eller rullas ned i en plastkasse.

En tanke är att ansluta till ett grepp som användes av Gustaf Broms och Trish Littler i A Walking Piece. De fotgraferade sig själva varje dag på en tibetansk bönematta. Jag funderar på att ta med en specialutformad STUL, KATEDRULEN lärosätet. "Stulen" - hm det känns bra! Men kanske en BUNK. -"Stulen bunk!" Ja, ja.

Hundkatedrulen på promenad

Den nue kunst katedrulen 2

Den nue kunstkatedrulen

13 - 28 mars Galleri 1

Mats Nyberg
Eva Högberg
 Kurt W Nyberg

Första spadtaget för Den Nue Kunstkatedrulen

Första spadtaget

ja, så har vi då satt spaden i jorden och grävt det första spadtaget för
Den Nue kunstkatedrulen.
Invigningen beräknas till den 13 mars 2010, mer information kommer.

Kurts CV Kulturhändelser 2000-

Kurt W Nyberg fil. Dr estetik, pilgrim och stigfinnare

2000 Eventa - per aspera ad astra i Uppsala domkyrka
2001 disputation Det omvända perspektivet i konst och kontrovers
2001 Konstkaravanen med SUEN och andra konstnärer
2002 Humanistdagarna Konstnärlga interventioner och Filosofikafé
2002 Köttet och stjärnorna i Uppsala gamla observatorium
2004 texter, samtal performance i 5+5 med 10 konstnärer i Forumgallerian åtta veckor.
2004 Promenader - en hemsida i anslutning till Uppsala Socialt Forum
2008 Friktioner 2 katalogtexter baserade på bloggen Frictions 2
2009 Pilgrimsled i Tiundaland - nätverk, blogg, vandringar och vandringsled