En poetisk reaktion på utgivningen av Azril Bacal's första diktsamling Refracciones Itinerantes. Den presenterades av spanska föreningen på Kafé Kardemumma i Uppsala Stadsbibliotek.
Other Voices on this event: A Peruvian voice in poetry Anisur Rahman
Kära Azril,
tack för att du insisterar. Jag medger att jag förstod allt för litet av presentationen av din diktsamling för att uppskatta den tillräckligt. Men som jag steg på bussen för att åka hem till min far efteråt fann jag där på golvet en gul gammaldags blyertspenna som någon hade glömt. Jag tog upp den och sedan hade jag en dröm som skakade mig i grunden.
Jag drömde att rummet på Svartbäcksbgatan 15 där Kafé Kardemumma upplåtit plats för din vernissage, installationen av din diktsamling i vårt språkliga rum på Stadsbiblioteket i Uppsala, var en kyrka och att jag såg kistorna av våra vänner passera i revy i en serie av begravningsakter. Där var också din kista Azril. Och jag frös. Nu kunde jag förstå ditt patos. När du sade att din bok är en utmaning mot de övermodiga, de bortskämda förtryckarna i ditt forna hemland, kunde jag inte förstå dig. För att jag var rädd! Bara skuggan av avlövade kvistar växlade, medan tiden gick och röst efter röst som klingat ut passerade i vita sarkofager utan eko.
Här i rummet stod för trettio år sedan en liten tryckpress. Vi var några stycken dårar som försökte skapa oss en tribun, så att vi skulle kunna skaka världen med vårt patos. Så vi byggde en förening som fick tillfällig boning här. Här sökte vi vägar att förändra världen, bygga nya kollektiv, ställa KRAV mot förgiftad mat, vända flyende till kamp för liv och mänsklig värdighet. Så vi skaffade till slut en liten tryckpress och gjorde en mycket liten tidning. Vi gjorde ett affischtryckeri och tapetserade staden varje vecka med våra alster.
Det hände andra saker på Kafé Kardemumma för trettio år sedan. Men det var som igår. Några människorspillror som samlats i ett rum för att tala till världen. I tro. I förtroende för att det går att finna ett verkligt helande samtal som sparar världen för våra barn och barnbarn, och som räddar oss mänskligheten undan den Yttersta Domen ännu några generationer.
På kvällen såg jag ett TV-program. Det handlade om Norges etiska råd som rekommenderar Norges Bank att med sina sju miljarder dra sig ur två stora företag som borde utplånas från jordens yta så snart som det bara är möjligt. Bayer och Monsantos förgiftar vår planet och förslavar människorna. Deras grödor sprider en ny kemisk pest över kontinenterna. Hela regioner i Etiopien, Indien och Brasilien förvandlas från levande landsbygd till koncentrationsläger där de döende producerar råvaror till kött- och textilindustri i andra delar av världen. Norges bank valde att rösta för dialog med sina miljarder. Kanske kan revisorerna och kamererarna pressa jättarna att förändra sin kontroll så att barnarbetet minskar. Det må vara så. Men jag känner kalla kårar efter ryggen när jag tänker på det. Tusentals hektar som läggs under genmodifierad odling och tung förgiftning varje dag, ser jag för mitt inre öga. Och jag kan inte höra min röst.
Det var som att se mig själv i en av kistorna, min röst förklingad, död sedan länge och bara kroppens yttre skal i kistan kvar i ljuset av strålkastare framför altaret. Skuggan av avlövade kvistar är det som skiljer oss åt, när våra kistor rullar mot förbränning. Må kvicksilver och andra tungmetaller samlas upp och installeras i mobiltelefonerna och må askan efter oss spridas i vinden. Då kommer våra kroppar att tala, de kommer då att fortsätta kämpa, när våra röster för länge sedan dött bort och ekot av dem klingat ut. Under spridningen av askan fick jag en liten bit av dig i ögat. Jag måste klia mig då och då. När jag ser medresenärerna på tåget ta sig åt ögat tänker jag på din vita kista Azril Bacal Roij, skuggan av grenarna och din bok Refracciones Itinerantes, Uppsala, Suecia, 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar