Jag drömde att jag var tillbaka på Museet. Det var inte något museum som jag jobbat åt i verkligheten. Snarare var det som en blandning mellan ett kollektiv och ett orangeri. Där var människor från min arbetslivshistoria och atmosfären var tjock som bly. Jag kom som en gäst och främling till denna plats, ja som en wrecka, en utstött som återvänt och nu väcker upp alla de konflikter som en gång orsakade hans exkommunicering. Syndabocken!
Som en främling var jag där bland människor som skulle kunnat vara mina vänner, men som jag trampat på tårna, tills de funnit det för gott att göra sig av med mig. Nu stod vi åter inför varandras ansikten och raseriet låg under ytan. Jag är överkänslig och en av mina mobbare trycker av laddningen så att jag ser mig själv förvandlas i ett vredesutbrott. Av den timide vänlige pilgrimen blir det en drake som patetiskt spottar eld och rök utan kraft till annat än att påminna alla om gammal fiendskap. Där var en man med, som var min ciceron in i vuxenvärlden. (Tommy Cedricsson, han hade tittat in på utställningen på Söndagen och en gång på 70-talet var han den som sökte pengar tillsammans med Staffan Utas så att Föreningen Verkstan kunde startas. Det var väl tidigt 1976 som vi flyttade in på Svartbäcksgatan 15. Länge sedan. I min dröm var han healern, han driver idag ett litet alternativapotek, nära min mammas bostad på äldreboende i Svartbäcken.) Han blir arg, när jag börjar bråka med mina vedersakare. Våldsam är hans ilska och hela kroppen förvrängs på ett egendomligt sätt. Jag stirrar på honom medan min ilska rinner ur mig och förvandlas till rädsla och fascination. Jag ser mitt eget förvrängda jag uttryckt i hans dans och börjar förstå att det handlar om en schamanistisk akt. Tommy bär vreden i situationen och uttrycker den med sin dans. Han har vuxit så att han inte längre drunknar i känslorna. För plötsligt stiger han ur sin roll och går fram till mig. HAN STÄLLER SIG BAKOM MIG OCH TREVAR MED FINGRARNA MELLAN MINA RYGGKOTOR TILLS HAN FUNNIT DET RÄTTA STÄLLET DÄR HAN TRYCKER TILL. I min kropp har rädslan förvandlats till förtroende, så att när min ryggrad börjar vibrera av elektriska impulser är jag beredd att dö eller tillfriskna. Jag vaknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar