Promenuden 2

gjorde jag i sällskap med en liten familj av vandrare. Det var Gustaf Broms och Trish Littler som tillsammans med sonen Siddharta glatt gjorde mig sällskap en liten stund i konstens spelrum. En konservator som jag träffat i Tegelsmora kyrka, när han renoverade altarskåpet, följde med den första biten och hälsade till kyrkoherden hemma. Vi gick över St Olofsbron i tystnad och jag lockades ned på åbrinken där vi plöjde genom skaror av tiggande änder. På en lite udde blev vi stående framför katedralen på andra sidan ån. Mitt framför St Olofs portal. Här slutade måhända den gamla pilgrimsvägen som kom in i staden rakt norrifrån så att vandrarna hade katedralens norra portal i blickfånget den sista biten väg.

Det kändes stort att med ett par fotografier kunna förbinda mina förebilder med mitt eget miniatyprojekt. Gustaf och Trish var det som vandrade från Örbyhus till Odessa 2002 och dokumenterade sin resa genom fotograferingar inför viktiga platser. De var själva med på bilderna blickande i kamerans riktning, sittande på en tibetansk bönematta. Jag såg utställningen i Tierp och var närvarande när de visade sina bilder och berättade i Örbyhus församlingshem Kafé Kyrkbacken. Så jag ville göra något liknande och har skapat min persona med inspiration från deras projekt. Att bära med mig bilden av mig själv i en tårtkartong blev ett sätt att kunna fotografera mig framför strategiskt utvalda platser, eller i situationer som utmanar på det rätta sättet.

Vi gjorde en kort promenud. Den starka solen tycktes besvära lille Siddharta och Gustaf skuggade hans ögon. Vi gick norrut längs ån i den lilla gränden bakom Fjellstedska prästseminariet. Den ger en klaustrofobisk känsla tack vare en lutande träfasad, nästan utan fönster på gatans östra sida. Här lyser graffitti i glada färger, dystert upp stadslandskapet. En rest av flyende landskap och tynande subkultur.

Vi kommer ut på gångbron och får utblick över broarna norröver. En grå lätt metallstruktur skymtar bakom Skolgatans tunga bågformer. Där fanns en installation av röda pannåer, monterade i en rytmisk vågform, som medeltida notskrift. Den väckte rabalder 2001 så att Luciano Escanilla och SU-EN arrangerade en konstdemonstration på Gamla torget, för att samla in och bearbeta folkets vrede. Jag var med där och sedan höll jag ett samtal med konstnären i Balderskolan som tillfälligt inrymde ett Galleri. Vad hette han? Jag har gömt. Men verket var inspirerande, det var en del i ett projekt för att gestalta årummet och jag så för mitt inre öga hur Fyrisåns vattenled mot Stockholm kantades av alla dessa röda tegelkyrkor, magiskt uppkallade ur den grå leran som alkemiskt förvandlats till rött och purpur vid passagen genom brännugnarna. Då såg jag Pilgrimsleden i Tiundaland och Ingegärdsleden mot Stockholm för mitt inre öga. En vision som idag är levande för ett modernt pilgrimsnätverk. Ja, i konstens spelrum får historia och geografi nya innebörder. Här är vägen och här är vi som vandrar den. Djupet är tusentals år och höjden alla drömmar som vandrarna burit med sig genom tiderna.

Det är inte så långt tillbaka till galleriet. Vi stannar till i parklandskapet framför ett främmande träd. Nyss inplanterat har det redan skapat en aura, en oas av varm stillhet i årummet. Tack till stadsarkitekten och parkförvaltningen och alla andra som gjort detta möjligt. Invandrare! Gäst och främling! En pilgrim möter pilgrimer.