Jag har bara mött ett par personer under hela mitt liv som förstod promenerandets konst, alltså konsten att ta promenader, som hade gåvan att, så att säga släntra omkring (SAUNTERING), detta ord som så vackert avletts "från enkla människor som drog runt landet under medeltiden, tiggande med förevändningen att de var på väg a la Sainte Terre" till det Heliga Landet ända tills barnen förkunnade "Där går en Sainte-Terrer" en Saunterer, Sankt-ländare.
Som ni ser är det ingen lätt uppgift att översätta Thoreau. Men det är utmanande på ett intressant sätt för en person som är närmast intellektuellt besatt av promenadernas ädla konst. Släntrandet har ingen känd etymologisk anknytning till de härledningar som Thoreau gör för det engelska uttrycket saunter, men hans resonemang är förledande och tämligen övertygande. Mannen har patos och hans ärende är av en mer generell natur. Som han skriver i essäns inledande stycke:
Jag skulle vilja lägga ett ord för naturen, för absolut frihet och vildhet i kontrast till en frihet och kultur som bara är civil -- för att se människan som infödd i, eller som en integrerad del av naturen, snarare än som en samhällsvarelse. Jag vill uttrycka mig extremt för att ge mitt ställningstagande emfas, eftersom civilisationen har nog med förkämpar; prästen och skolstyrelsen och var och en av er kommer att sköta det.
Här följer ett längre utdrag ur Walking av Henry David Thoreau på orginalspråket.
I have met with but one or two persons in the course of my life who understood the art of Walking, that is, of taking walks--who had a genius, so to speak, for SAUNTERING, which word is beautifully derived "from idle people who roved about the country, in the Middle Ages, and asked charity, under pretense of going a la Sainte Terre," to the Holy Land, till the children exclaimed, "There goes a Sainte-Terrer," a Saunterer, a Holy-Lander. They who never go to the Holy Land in their walks, as they pretend, are indeed mere idlers and vagabonds; but they who do go there are saunterers in the good sense, such as I mean. Some, however, would derive the word from sans terre without land or a home, which, therefore, in the good sense, will mean, having no particular home, but equally at home everywhere. For this is the secret of successful sauntering. He who sits still in a house all the time may be the greatest vagrant of all; but the saunterer, in the good sense, is no more vagrant than the meandering river, which is all the while sedulously seeking the shortest course to the sea. But I prefer the first, which, indeed, is the most probable derivation. For every walk is a sort of crusade, preached by some Peter the Hermit in us, to go forth and reconquer this Holy Land from the hands of the Infidels.
Other voices on Walking: A walking piece Trish Littler and Gustaf Broms
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar