pilgrim - första promenuden

Den första provvandringen utföll till stor belåenhet. Jag gick upp till Villavägen 7 och lät mig fotograferas framför en av Ebba Brings bilder.

Ett element av synkronicitet infann sig genom att jag stötte ihop med SU-EN som tog en bild och lät sig fotograferas tillsammans med mig.

Jag tog en del bilder av mig själv speglad i olika byggnader. Eftersom jag bar med mig bilden av mig själv kunde jag fotografera mig själv i bildboxen mot olika bakgrunder. En svävande ner mot Tropiska växthuset i botan påminner om Evas flygande katedrul.

I lådan hade jag bröd som jag delade med de som hjälpte mig eller visade sig intresserade. Man kunde få ta ett flygblad ur min innerficka. Det var ett intimt sätt att dela med sig på olika plan.


Vädret var vackert och alla människor glada och hjälpsamma.










--- efterspel ---

Jag blev försenad på min promenud. Istället för att starta klockan 14 som jag hade bestämt kom jag kanske iväg 14.30. En vän var inne på Galleriet och jag ville inte gå utan att byta några ord med honom. Så jag kom iväg rejält försenad.

Jag gick upp mot domkyrkan och stannade då och då för att fotografera mig själv reflekterad i ett fönster. Promenuden var en del av ett pågående konstprojekt. Jag var uppklädd med en handväska av femtiofem sidor gammal text som jag tagit ned från en utställning och vikt ihop med målartejpen kvar så att det blev en volym av det. Den hade jag stående i ett hörn av rummet, när jag letade efter uppslag till min persona i konstprojektet. Så den fick bli handväska. En fin pinne med rötter kvar i ena änden var min stav och vidare hade jag en tårtkartong med en suddig utskrift av mig själv och bitar av hårdbröd. Hemodlat profetskägg och ett par glasögon som jag fått från Afrikamissionen fullbordade min uppenbarelse.

Jag gick upp mot Carolina Rediviva då jag såg en kvinna som jag kände igen. Den välkända butohkoreografen och curatorn för performancebiennalen Friktioner som varit min arbetsgivare en sommar. SU-EN passerade min väg och uppmärksammade mig. Vi hälsade och SU-EN förhörde sig om mitt ärende. Hon hade först inte känt igen mig, men fastnat för uppsynen av en helig man. Hon blev glad och ville bli fotograferad med mig. Det blev en nyckelbild i min promenudupplevelse. Den fokuserade på problem med fotografers upphovsrätt. I det här fallet ser jag konstverket som helt och hållet mitt och det har ingen betydelse att fotografen är en man som lånat min kamera, eller att SU-EN är en konstnär med kändisstatus. De är delaktiga i Promenuden av fri vilja, men jag beslutar fritt efter min konstnärliga intuition hur jag ska göra med bilden. Så jag lägger ut den på projektbloggen, innan jag tänkt efter. Sedan tänker jag, som jag gör när jag tolkar ett verk, och finner att bilden rymmer intressanta spänningar i kraft av de undertexter som konstvärldens upphovsrättsproblem bär med sig.

Sedan går jag vidare till mitt planerade mål Villavägen sju galleriet där en ungdomsvän till mig ställer ut. Jag ville sända henne en hälsning, eftersom hon inte var där och bad därför en av flickorna som vaktade utställningen att ta en bild av mig framför en av konstnärens bilder. Även denna bild hamnade i projektbloggens promenudredovisning.

Nu uppstod en märklig förstärkning av det här upphovsrättsliga temat, eftersom jag kom att tänka på att konstnären kanske inte alls blir förtjust och road av min intervention i hennes verk. Men med dessa tankar låter jag bilderna stå kvar och sken får bero. De väcker istället helt andra minnen till liv och jag erinrar mig en liknande intervention som jag gjorde när jag var doktorand i estetik på 1990-talet. Provokatören Lars Wilks hade snickrat ett femton meter högt torn i trädgården till Bror Hjorts Hus och jag attackerade hans verk med såg och hammare en förmiddag när en visning pågick inne i museet. Intendenten kom utrusande och ville stoppa mig, men det var försent. Min aktion var färdig och jag ville bara legitimera mig för att hon skulle kunna anmäla mig för polisen. Det gjorde hon nu inte. Hon ringde i alla fall konstnären som blev vederbörligen arg över mitt tilltag. Det var länge sedan, men intendenten glömde inte historien. När min bror skulle ställa ut på Bror Hjorts Hus blev han inkallad och uppläxad för den gamla historien. Hon trodde att det var han som var den skyldige! Plötsligt hade mitt verk blivit dålig konst, istället för ett studentikost upptåg. Museichefen anklagar konstnären för ett verk han inte utfört. Ett verk iWilks' anda, men karaktärstiskt för konstvärldens inkonsekvens behandlat med illvilja och snålhet. Man skulle kunna säga att etablissemangets illvilja är implicit i Wilks' konst och i hans konstnärliga attityd. Äckligt, ja, men på något sätt, ett bisarrt sätt, glatt upphetsande. Bryta mot lagen är ett sätt att öppna perspektiven mot osannolika möjligheter. Där finns en frihetspotential och den ligger i den modernistiska konstens dunkla kärna. Det är det Hegelska hålet som öppnas.

Nåväl, jag har kvar reliker från attacken mot/mötet med Babels torn och lyckas finna dem i bråten i mitt rum. Så jag gräver ut en hålighet i Katedrulens mitt, utställningsrummet som varit fyllt av dansare i tidningspapper, där jag installerar bitar av tegelstenen som jag en gång tryckte mot Babels torn och brädan som jag sågade i tre bitar och signerade. Verket kallar jag Den första stenen. Utställningen fotograferar jag och visar sedan som bildspel på min dator som fungerar som en instrumentpanel till Katedrulen.

Där ser man betydelsen av att bli försenad. Jag kom, synkronicerad med min djupsjäl, in i konstens spelrum och slumpmässiga samspel som grävde ut nya konstnärliga rymder ur Den Nue...